Min märkligaste bilfärd 1980.

Min märkligaste bilfärd 1980.

1980 ca. Min märkligaste och "flygande" bilfärd.

Min märkligaste bilfärd ca 1980.

     Exakt vilket år det var kommer jag inte ihåg. Men det borde ha varit runt 1980 i maj-juni nån gång. Jag hade en, av många, Volvo 142:a ca 1969 års modell. Förr brukade jag inte räkna vilket årtal det var, jag räknade vilken bil jag hade haft vid aktuellt tillfälle J.

     Just denna dag, som var en strålande fin dag med solsken utan moln och vindstilla, var jag som vanligt på väg till jobbet på O. Kristiansson Rör AB. Att dagen inte skulle bli vanlig fick jag bittert erfara en stund senare. Liksom för det mesta var jag på gott humör, visslade, sjöng och lyssnade på bilstereon. Utan minsta misstanke om vad som snart skulle ske, och varför skulle jag ha det förresten. Fanns ingen anledning.

    Plötsligt upptäcker jag att jag glömt matväskan hemma på Näs, där jag fortfarande bodde vid detta tillfälle. Nåväl, inga problem. Jag var ute i god tid. Klockan var ca 06.30. Så jag vände bilen vid Burgekorset, väg 140 där man svänger av mot Havdhem, och for hemåt. På väg tillbaka möter jag en ”roströd” Toyotabuss. Tror att jag kände dem så jag hälsade glad i hågen. Att den bilen skulle få ett sådant märkbart minne i mitt sinne hade jag inte en aning om. Men, som jag minns det, fick jag en konstig känsla vid mötet.

     När jag kom hem märkte jag att matväskan inte var gjord. Det var bara att ”kasta ihop” några mackor i all hast, in i bilen och iväg igen. Nu hade jag inte så god tid längre. Gasade upp bilen i 100-110 ungefär. Kanske fortare. Solen skiner fortfarande, det är vindstilla, inte ett moln på vägen, som naturligtvis var torr och fin. Jag närmade mig ”Burgekorset” och saktade farten något.

     händer det. En tjock dimma uppstår helt plötsligt, och utan förvarning, när jag är mitt för Sture Burgars gård. I ca 90 km/h kör jag rätt in i dimman. Allt går så fort så jag hinner inte uppfatta så mycket. Vad jag kommer ihåg är detta: ”I dimman dyker plötsligt baksidan av den ”roströda” Toyotabussen precis framför kylaren. Jag ser en av dåvarande ”Nordahls kräkbilar” (Djurtransportlastbil) komma emot mig på vänster sida, omkörning är alltså uteslutet. Omkörning på högersidan är också uteslutet, där är ett stort dike. Och en bro in till Stures gård. I den farten är båda alternativen uteslutna.

     Där slocknar mitt medvetande. Jag vaknar när jag är nästan framme vid Burgekorset och skall svänga av mot Havdhem. Solen skiner och det är klart och fint. Tyvärr hann jag inte se i backspegeln. Med skakande ben fortsätter jag mot Hemse. Jag kom fram till jobbet en kvart senare och där händer också något konstigt. När jag öppnar dörren till verkstaden vid O.Kristiansson Rör AB, fortfarande med skakiga ben, så kommer verkmästaren Kjell Rohnström fram till mig. Han ställer sig alldeles framför, (som han burkade göra när han pratade med någon), ser på mig med alvarligt min, och säger ungefär så här: Vad har du varit med om, har du sett någon död eller (på skoj förstås, fast han såg inte ut att skoja)? Du är precis likblek i ansiktet, det är bäst att du går och tar en kopp kaffe och sätter dig i lugn och ro en stund. Jag kunde inte svara, jag gick in i fika rummet, tog en kopp kaffe, lugnade mina skakiga ben en bra stund.

Det Kjell Rohnström sa till mig bevisade att jag inte kan ha drömt. För att drömma bör man ju sova. Eftersom jag körde bil så torde en dröm varit omöjligt. Hela grejen förbryllar mig naturligtvis. Men också, hur kunde jag se ”kräkbilen” i mötande fil när det var dimma? Var kom dimman ifrån? Och varför just där? För mig kändes det som att någon tagit min bil och lyft den över den ”rostfärgade” Toyotabussen. Frågorna är många och svaren få.

Den dagen blev inte som en vanlig dag för mig. Jag kommer inte ihåg nu vart jag skulle jobba, men med all säkerhet var jag lite skakis hela dagen. På hemvägen stannade jag till vid ”Sture Burgar”. Det var ännu på den tiden han levde, men jag såg inte till honom. Dock fanns det bevis på att något hänt där. Ett litet skrapmärke på hans bro in till gården. Inte mycket men i alla fall något. Tvivelaktigt att jag kunnat köra om på insidan tvärs över bron och ut på vägen igen. På utsidan hade jag frontalkrockat med ”kräkbilen”. Jag har också pratat med chaufförerna på dåvarande Nordahls. Ingen av dem minns varken mig, min bil, eller något annat konstigt där och då.

     Det tog många år förrän jag berättade detta för någon. Jag är inte ens säker på att jag har sagt det till någon. Men jag tror faktiskt att jag har berättat, för det kändes som att vederbörande inte troode mig. Det kändes så overkligt för mig själv, så varför skulle någon annan tro på denna händelse? Jag kan ha berättat för något eller några av mina syskon.

På heder och samvete kan jag intyga att min berättelse är sant. Dock kan jag inte intyga att själva händelsen är riktig. Detta är som jag själv upplevde det vid detta tillfälle.

Skyddsängel? Jo faktiskt, det känns som så. Någon, eller något, tog min bil och lyfte den över Toyotabussen.